För både ekologisk hållbarhet och ekonomisk hållbarhet finns någon slags balans inbyggd i begreppet. Tydligast är väl det när det gäller ekologisk hållbarhet. Den utgår ju från en balans mellan vad vi tar ut från naturens resurser och vad som återskapas. Att inte förorena så att balansen rubbas. Att inte ta ut mer än vad som återbildas. Att återanvända ändliga resurser.
Ekonomiskt hållbart - ja även där finns väl en slags balans. Tillgång/efterfrågan. Debet/kredit. Ja ni vet.
Men hur blir det då med social hållbarhet? Var finns balansen i det begreppet? Skall det råda balans där också? Är det maktbalans? Är det balans mellan människors olika inkomster - hur stora skillnader är acceptabla långsiktigt? Balans mellan människors olika möjligheter?
Sören Olsson skriver om social hållbarhet på Göteborgs stads hemsida. Socialt hållbar utveckling S2020 Han tar bland annat upp social hållbarhet i betydelsen att kommunen, eller kommundelens har förmåga att lösa sina problem. Om man inte har balans mellan lokal problemlösningsförmåga och de problem man möter, ja då är det i längden inte hållbart. Hela hans text hittar du här. Han för dessutom ett intressant resonemang om det egentligen är så fruktbart att tala om socialt hållbar utveckling. Går vi verkligen mot högre sociala nivåer?
Så tillsammans med det jag skrev i förra inlägget har vi nu en välfärdsdimension, en dimension av mänskliga rättigheter och en dimension av verkställd demokrati. Visst blev det som utlovat, än mer problematiskt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar