Punktmarkera förskolebarn med polis?

I dagens GP skriver två folkpartister i Göteborg Ann Catrine Fogelgren och Cecilia Wigström om FP:s nya plan för hur "Unga på glid" skall kunna fångas upp. Ett utdrag ur artikeln kan bara läsas som att det vore bra om socialtjänst och polis punktmarkerar vissa barn i förskoleålder.

"Redan på förskolan behövs samarbete mellan socialtjänst och polis som kan följa barnet genom skoltiden."

Vad är detta! Och har artikelförfattarna ens läst igenom det de skrivit! Sedan fortsätter man med en grov flört till den utbrända socialarbetarkåren - ni kan få höjda löner. Det fick dom i förra veckan 2,6 procent, ungefär en femhundring Och nästa gång frågan kommer på tal är tidigast om ett år.

Artikeln speglar en så djup okunnighet om de grundläggande orsakerna till ungdomars sociala svårigheter att man häpnar. Jag trodde att minmikravet på en svensk folkvald oavsett ställning åtminstone var att man har inledningsparagraferna i vår grundlag i bakhuvudet och där står ju i 2:a paragrafen:

"Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa."  

Så några mer omfattande socialpolitiska studier behövs inte. Arbete, bostad och utbildning. Så basic är det faktiskt. Och med de förutsättningarna kan föräldrar lättare axla det föräldraansvar som skribenterna nu vill reducera till att de skall medverka i socialtjänstens utredningar.

"...det ska vara obligatoriskt att medverka i socialtjänstens utredningar och använda orossamtal genom hembesök. "

Sen kanske en telefonkontakt med närmsta polisstation eller socialkontor hade kunnat ge en vink om hur vi hanterar småbarn med sociala problem. Polisen tänker nog i vart fall inte punktmarkera dem på förskolan!

Varför man inte kan tacka nej om regeringen bjuder

 

Kommer ni ihåg Margareta Winberg från Sundbyberg som lite förvånad tackade ja till en middagsinbjudan från regeringen.

Nu har förklaringen kommit och den finns på regeringens websida, se bilden ovan. För vad händer om man tackar nej till kakor från regeringen? Jo då fungerar inte regeringen.se längre. Och vem vill väl orsaka en regeringskris?

Ska det vara så här?!

Låg och lyssnade på radion igår kväll och hörde det här programmet "

Ingen är vän med en fattig

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4091&artikel=5082768

Ett av de starkaste radioprogram jag lyssnat till på länge. Det handlade om Frida och hennes kamp för en rättvisare tillvaro.
Frida är 25 år och har jobbat på krogen sedan hon var 14. Hon har serverat, diskat, städat, blandat drinkar och suttit i kassan.
Frida behöver tre olika jobb för att pengarna ska räcka till mat och hyra. Men hon vet aldrig när hon ska jobba. Oftast blir hon inringd på ett par timmars varsel. Fast anställning har hon aldrig varit i närheten av. Nu ringer telefonen inte lika ofta; i flera veckor är den tyst.
Fridas stjäl toapapper på restauranger och börjar sälja sina möbler. Hon har inte råd med mat och rasar i vikt. Hennes stora dröm är att bli barnprogramledare i tv, men om inte telefonen ringer snart kommer hon att bli hemlös.

Känslomässigt? Ja! Starkt? Ja! Väcker engagemang? Ja!

Känner du att du orkar lyssna, så gör det.

Bibliotekens betydelse för folkhälsan

På några orter i Sverige diskuteras just nu nedläggning av de lokala biblioteken. Så t.ex. i Majorna/Linné i Göteborg. Bibliotekens betydelse för läsning, för kunskap och som demokratiska institutioner kan nog inte överskattas. Ursprunget till dagens mindre stadsdels- och bybibliotek var de sockenbibliotek som kom till på bred front under mitten av 1800-talet .

I det moderna Internetbaserade kunskapssamhället har biblioteken fått än fler funktioner. En av dem är att vara mötesplats i lokalsamhället. Ett kravlöst, gratis ställe för inspiration, rekreation och som teknikförmedlare med publika datorer för dem som behöver och som kanske inte har hemma.

Många bibliotek har också särskilda resurser för folkhälsa - Hälsolots, hälsohörna och annan samling av hälsorelaterad information.

Men den viktigaste funktionen ur folkhälsoperspektivet är nog ändå mötesplatsens, den kravlösa som man kan besöka och känna sig delaktig i samhället tillsammans med andra människor och som inte har några kommersiella mål.

Sätt folkhälsan i fokus

Debattartikel införd i Borås Tidning 11 mars 2012:

I veckan samlas företrädare för kommuner och sjukvård i Sjuhärad för att diskutera samverkansavtalet på folkhälsoområdet. Utgångspunkten är en revisionsrapport som visar att samarbetet varit en framgång, men att ambitionerna överstiger resurserna.

Med mina dryga 25 år som folkhälsoarbetare har jag sett hur folkhälsoarbetet som term och, i begränsad mån, verksamhet har etablerat sig som en del av kommunernas arbete. När jag började var det inom hälso- och sjukvården med påverkan av levnadsvanor som kärnuppgift.

Arbetet har varit framgångsrikt och vi kan se påtagliga förbättringar som minskad rökning och lägre alkoholkonsumtion bland tonåringar. Olycksfall och skador har också minskat. I det riktigt långa perspektivet har vi haft enorma framgångar på folkhälsans område i Sverige. Spädbarnsdödligheten har minskat från 15 procent på 1850-talet till dagens några få promille. Återstående medellivslängd vid födelsen var då ca 40 år och är idag drygt 80.

Folkhälsoarbetet har en hemvist i kommunerna eftersom så mycket av den kommunala verksamheten bidrar till god folkhälsa: Allt från system för vatten och avlopp till utbildning, miljöskydd och stöd till förenings- och kulturliv. Och sjukvårdens lagstadgade uppdrag att skapa god hälsa i befolkningen, utförs till en del med fördel ute i kommunerna.

Ambitionerna överstiger dock vida de resurser som ställs till förfogande. I mitt 25-årsperspektiv är har de ekonomiska resurserna nästan stått still sedan primärvårdsreformen i Älvsborgs län på 1980-talet. Det är på tiden att vi höjer folkhälsoarbetet till en högre prioritet också ekonomiskt och börjar tänka i termer av investeringar i folkhälsa.

Den stora framtida utmaningen ligger i ojämlikheten i hälsa. Förändringarna mot mer hälsosamma levnadsvanor har slagit igenom mer hos välutbildade och människor med goda eller mycket goda inkomster. Ojämlikheten i hälsa visar sig på ett drastiskt sätt i den starkt segregerade Göteborgs kommun där medellivslängden mellan dem som Askim och dem bor i nordöstra stadsdelarna skiljer sig med nära 10 år. Barnen i dessa områden har helt olika levnadsvillkor och därmed väldigt ojämlika framtidsutsikter. Sådana skillnader finns även i sjuhäradsområdet, men de är inte så tydliga, delvis beroende på att vi inte mäter dem.

Utmaningarna inom levnadsvanor finns kvar och den viktigaste just nu är den alltför höga alkoholkonsumtionen, speciellt bland de äldre tonåringarna och de unga vuxna. 40 procent av eleverna i årskurs två på gymnasiet dricker alkohol på en skadlig nivå.

För att föra folkhälsofrågorna framåt behövs investeringar i folkhälsa och en resursmässig fokusering på angelägna områden. En metod att åstadkomma detta vore att man avsätter en procent av driftbudgeten öronmärkt för just detta. Det skulle göra att folkhälsofrågorna får en ordentlig skjuts uppåt på den kommunala agendan och att ambitioner och konkreta åtgärder kan gå mera i takt

Nu blir det spännande att se om representanterna från de ekonomiskt tyngda kommunerna och hälso- och sjukvården förmår att ta folkhälsoarbetet till en ny nivå. Det kanske är just nu, när krisen knackar på dörren som vi skall investera oss in i framtiden? Eller hur tror ni man tänkte i det utfattiga 1800-talets Sverige när skolväsende och järnvägsnät byggdes upp och vi hade en 15 -procentig spädbarnsdödlighet?

För hög dödlighet bland narkotikaberoende

Inom narkotikapolitiken har det däremot aldrig funnits något intresse för vetenskap. Det viktiga är inte att uppnå resultat, utan vara renlärig i tron på nolltolerans. Att missbruket inte minskar för att man fängslar och trakasserar missbrukare spelar ingen roll.

Läs gärna resten av Johannes Forsbergs krönika också.

Det är inte ofta en krönikör i Expressen intresserar mig, men det här stycket är väl värt att läsa. Folkhälsoståndpunkten i detta sammanhang är väl bara en - människors lika värde:

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

 Eller?

Folkhälsan och den sociala hållbarheten

I förra inlägget utlovade jag att komplicera diskussionen kring hållbarhet ytterligare. Så här tänkte jag.

För både ekologisk hållbarhet och ekonomisk hållbarhet finns någon slags balans inbyggd i begreppet. Tydligast är väl det när det gäller ekologisk hållbarhet. Den utgår ju från en balans mellan vad vi tar ut från naturens resurser och vad som återskapas. Att inte förorena så att balansen rubbas. Att inte ta ut mer än vad som återbildas. Att återanvända ändliga resurser.

Ekonomiskt hållbart - ja även där finns väl en slags balans. Tillgång/efterfrågan. Debet/kredit.  Ja ni vet.

Men hur blir det då med social hållbarhet? Var finns balansen i det begreppet? Skall det råda balans där också? Är det maktbalans? Är det balans mellan människors olika inkomster - hur stora skillnader är acceptabla långsiktigt? Balans mellan människors olika möjligheter?

Sören Olsson skriver om social hållbarhet på Göteborgs stads hemsida. Socialt hållbar utveckling S2020 Han tar bland annat upp social  hållbarhet i betydelsen att kommunen, eller kommundelens har förmåga att lösa sina problem. Om man inte har balans mellan lokal problemlösningsförmåga och de problem man möter, ja då är det i längden inte hållbart. Hela hans text hittar du här. Han för dessutom ett intressant resonemang om det egentligen är så fruktbart att tala om socialt hållbar utveckling. Går vi verkligen mot högre sociala nivåer?

Så tillsammans med det jag skrev i förra inlägget har vi nu en välfärdsdimension, en dimension av mänskliga rättigheter och en dimension av verkställd demokrati. Visst blev det som utlovat, än mer problematiskt?