21 juni 2018

Folkhälsa och symboler



För nära tio år sedan besökte jag nationalgalleriet i Prag. Ett gammalt 1800-talshus med hur mycket att se som helst. Precis när vi kom in var det dags för dagens första visning, så vi hakade på den.

Guiden var en entusiasmerande person som gjorde den har guidningen som ett slags examensprov. Hennes kollega iakttog varje steg hon tog och uppmärksammade varje stavelse. Då och då for en anteckningsbok upp och en notering gjordes. Jag tror att alla i gruppen följde det spelet i varje fall till en början, men sedan tog guidens budskap helt över. Hon ville visa oss hur religös symbolik och koder följt med i konsten genom århundradena. Tyvärr glömde jag sakinnehållet i detta efter något år. Det handlade om klara färger rött och blått. Upplevelsen, bilderna stannade kvar och vi har ofta diskuterat den här färgmystiken när vi sett konst efter detta. Jag tror att guiden fick godkänt i sin examen. Det borde examinatorn har förstått av publikens begeistring och varma applåd när visningen var över.

Så en kväll när jag såg sista avsnittet av den danska serien Herrens vägar, kom det här med symboliken tillbaka. Jo det var väl grundat före. Fotografen till serien hade i scen efter scen lagt upp bilder som vore de kopior av 1600-talsmålningar. Såå vackert illustrerat i en djup serie om en prästfamiljs relationer.

Till bilden i början av den här bloggen. Här ligger prästfrun sida vid sida med sin son. De berättar för varann om sina livsval. Hon som genom hela seren försökt hantera och jonglera med alla möjliga slags mänskliga problem och glädjeämnen, hon som så levande tagit sig an det som kom i hennes väg, hade nu kommit fram till att hon måste ta en väg bara för sin egen skull. För sin egen lycka.

Han, sonen, förundras först av hennes val, men förstår och stödjer att så måste det bli. Han har gjort sina val och försonats med en andlighet som han fötts in i men själv måste finna sin väg för. Präst var den ärvda och bestämda,  buddist blev hans egna val.

De ligger där sida vid sida i en av slutscenerna. Deras karaktärer skildrade med fantastiskt skådespeleri, men också med en religös färgsymbolik. Grått och svart, men också blått och rött. Blå för det mänskliga, rött för det gudomliga.

Ja så är det med kultur, man förstår danska familjedramer på ett djupare plan och njuter av att se denna symbolik när den händer. Det gör inget om det bara var en tillfällighet och min egen tolkning av regissörens och fotografens avsikt med denna bild.

Folkhälsan, var kommer den in? Jo, man mår gott av sånt här. Mycket och länge.

Herrens vägar kan ses ytterligare några veckor till 11 juli är sista chansen