18 januari 2016

Hur en snygg formulering på en kurs, blev en levd sanning




I början av min bana som folkhälsoarbetare hade jag den utvecklande möjligheten att arbeta tillsammans med Eva Annerås. 1986 var året när vi började fundera på att starta sex- och samlevnadskurser för vuxna som mötte ungdomar.

Sagt, och så småningom, välgjort började vi med internatkurser på Bohus-Malmön. Tre dagar med information, metodtips, diskussioner och pratiga promenader blev formen. Innehållet var sex och samlevnadsfrågor i vid mening. En bas ur vilken våra kursdeltagare sedan tog med sig, stöpte i egen form och gav vidare till alla de ungdomar de mötte i Dalsland, Trollhättan och Göta Älvdalen.

Kursens första föreläsningspass var en dialog mellan Eva och mej. Kärlekens lov med referenser från dikter, romaner, fackböcker och våra då ganska korta levnadsöden.

När vi satte ihop den där tvåtimmars-dialogen med diskussionsavbrott, hittade jag en snygg formulering någonstans. Metaforen för föräldrabarn-kärleken var att ladda ett batteri. Just den sortens kärlek är tragisk, sa jag. – Man laddar sina barn med kärlek, som man laddar ett batteri, men man kan inte förvänta sig att få (så mycket) tillbaka. Nej meningen finns i framtiden, mottagaren är det liv som kommer, barnen ska använda den kärlek de får från sina föräldrar, och ge den vidare till sina barn.

Jag minns att några av de i mina ögon då, äldre deltagarna fick något dimmigt i blicken. De nickade, höll med och tyckte det var vackert sagt. Det kändes som en mycket lyckad bild. Den fick hänga med på kurs efter kurs.

Nu många år senare, med vuxna barn som själva fått barn förstår jag varför de reagerade som de gjorde. Batterimetaforen var mekanisk, kantig och förenklad. Nu är den levd verklighet, den boar in sig mitt hjärta. Nu, när ser jag den fungera: Att barn-barnen tas så väl om hand av sina föräldrar. Mina ögon fuktas lite, jag nickar och tycker det är vackert. Livet, kärleken och konsten att lotsa barn går vidare.