05 april 2019

Hur skall de nya folkhälsoplanerarna klara sig?




I dagarna kom så Folkhälsomyndighetens senaste årliga folkhälsorapport. Tunnare och svagare i analysen än någonsin. Det var svårt att tro att det gick att göra det sämre än förra året, men det gick.

I den nya rapporten redovisas bara ett fåtal fakta kring folkhälsan och det mesta kokar ner till låg utbildningsnivå ger sämre hälsa. Viktiga områden som utveckling över tid och de icke smittsamma sjukdomarna är nästan inte alls behandlade. Tabellbilagor är inte ens med i rapporten utan får klickas fram separat...

Måns Rosén och Magnus Stenbäck skriver bra om bristerna i folkhälsorapportering på Dagens Medicin:
- Folkhälsomyndigheten prioriterar inte de största folkhälsoproblemen i Sverige. En stor del av myndighetens resurser läggs på smittsamma sjukdomar, trots att de stora folkhälsoproblemen rör hjärt-kärlsjukdomar, cancer, psykisk ohälsa och rörelseorganens sjukdomar. Rapportering och analys av folkhälsan har tyvärr också försämrats efter att Folkhälsomyndigheten tog över uppgiften från Socialstyrelsen. 

Jag har sedan ett år tillbaka placerat mig på läktaren när det gäller folkhälsoarbete och har fått gott om tid och energi att ägna mig åt att fundera över mitt gamla yrke. Att arbeta med folkhälsa måste baseras på kunskaper både vad gäller befolkningens hälsa och vad som kan och bör göras. I kommunen är det sedan vår roll att på olika sätt inspirera, driva på och starta olika utvecklande verksamheter.

Ett sådant arbete kräver ett kunskapsbaserat stöd. Tidigare fick vi detta stöd från centrala myndigheter som Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet. Det fanns en härlig tid när det senare producerade bra, lättlästa och sammanhållna kunskapssammanfattningar kring olika områden av kommunalt folkhälsoarbete.

Men hur skall dagens folkhälsoarbetare i kommunerna klara sig? Många av dem är välutbildade, men det räcker inte om centrala myndigheter som Folkhälsomyndigheten brister. Mitt råd är att gå tillbaka till de äldre gedigna versionerna av folkhälsorapporten, till exempel den här. Och medan de läser den är det bara att hoppas att läget ändras.

2009 års folkhälsorapport från Socialstyrelsen