Hur skall de nya folkhälsoplanerarna klara sig?

I dagarna kom så Folkhälsomyndighetens senaste årliga folkhälsorapport. Tunnare och svagare i analysen än någonsin. Det var svårt att tro att det gick att göra det sämre än förra året, men det gick.

I den nya rapporten redovisas bara ett fåtal fakta kring folkhälsan och det mesta kokar ner till låg utbildningsnivå ger sämre hälsa. Viktiga områden som utveckling över tid och de icke smittsamma sjukdomarna är nästan inte alls behandlade. Tabellbilagor är inte ens med i rapporten utan får klickas fram separat...

Måns Rosén och Magnus Stenbäck skriver bra om bristerna i folkhälsorapportering på Dagens Medicin:
- Folkhälsomyndigheten prioriterar inte de största folkhälsoproblemen i Sverige. En stor del av myndighetens resurser läggs på smittsamma sjukdomar, trots att de stora folkhälsoproblemen rör hjärt-kärlsjukdomar, cancer, psykisk ohälsa och rörelseorganens sjukdomar. Rapportering och analys av folkhälsan har tyvärr också försämrats efter att Folkhälsomyndigheten tog över uppgiften från Socialstyrelsen. 

Jag har sedan ett år tillbaka placerat mig på läktaren när det gäller folkhälsoarbete och har fått gott om tid och energi att ägna mig åt att fundera över mitt gamla yrke. Att arbeta med folkhälsa måste baseras på kunskaper både vad gäller befolkningens hälsa och vad som kan och bör göras. I kommunen är det sedan vår roll att på olika sätt inspirera, driva på och starta olika utvecklande verksamheter.

Ett sådant arbete kräver ett kunskapsbaserat stöd. Tidigare fick vi detta stöd från centrala myndigheter som Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet. Det fanns en härlig tid när det senare producerade bra, lättlästa och sammanhållna kunskapssammanfattningar kring olika områden av kommunalt folkhälsoarbete.

Men hur skall dagens folkhälsoarbetare i kommunerna klara sig? Många av dem är välutbildade, men det räcker inte om centrala myndigheter som Folkhälsomyndigheten brister. Mitt råd är att gå tillbaka till de äldre gedigna versionerna av folkhälsorapporten, till exempel den här. Och medan de läser den är det bara att hoppas att läget ändras.

2009 års folkhälsorapport från Socialstyrelsen

Restriktiva föräldrar ger nyktrare ungdomar

Det pågår en omfattande diskussion i forskargrupper om orsakerna bakom att tonåringars alkoholkonsumtion minskat radikalt den senaste tioårsperioden.

Jukka Törönen vid Stockholms universitet konstaterar inom ramen för sitt forskningsprojekt där han inledningsvis intervjuat ett femtiotal ungdomar att minskningen beror på:

• Tidsbrist
• Inflytande från och användning av sociala medier
• Ökat hälsomedvetande
• Att man umgås mer med sina föräldrar och att de har mera koll

Jonas Raninen konstaterar i en artikel i Alkohol & Narkotika att

det finns ett visst stöd för att ungdomars förändrade fritidsvanor med mer spel och närvaro på sociala medier påverkat. Han konstaterar också sett att kat hälsomedvetande bland ungdomar spelat in.

Den tyngsta orsaken som lyfts av Raninen är dock förändrat föräldraskap. Föräldrar verkar vara mer restriktiva och att de har en ökad inblick i vilka de unga umgås med.

I diagrammet ovan kan vi se ett mycket tydligt utslag när det gäller föräldrars inställning till ungdomars förhållande till alkohol. Andelen ungdomar som bjuds på alkohol  av sina föräldrar har gått från en stor majoritet av ungdomarna till ett fåtal, var femte. Detta är naturligtvis inte något som skett spontant av sig självt.

Vi har under den här perioden bedrivit ett mycket aktivt förebyggande arbete på det här området. I början av 2000-talet förändrades också insatserna från att främst ha riktats till ungdomar till att fokusera på föräldrarna.

Ett axplock av goda insatser:

Föräldramöten som tar upp hur viktigt det är att inte bjuda, köpa ut och att ha en bra dialog med sina tonåringar i dessa frågor.

Välgjorda reklaminslag på TV om vikten av att inte langa, som fått stort genomslag.

Tonårsparlören till alla föräldrar i en årskull givits ut år efter år.

Allt detta har varit insatser som tagits emot väl av föräldrarna och såvitt jag kan förstå har haft stor effekt.

Nu fortsätter forskningen kring de här frågorna och sannolikt får vi tydligare svar efterhand.

Ett motionerande folk uppnås inte med vård

På nyheterna i morse kunde vi höra om en ny studie som visar att svenskarna har den sämsta konditionen på många år. Och återigen föreslås vårdinsatser som rådgivning och motivation.
För oss inom folkhälsoarbetet är det uppenbart att det inte handlar om detta för att nå resultat. Det har provats i kampanjform, i vårdcentralstappning och i återkommande krav på mer gympa på skoltid.

Istället är det systemförändringar som krävs. Vardagsmotion måste bli mera tillgängligt. Från andra folkhälsoområden vet vi att tillgängligheten är central för bruket. Genom att göra tobak och alkohol dyrt och svårare att komma åt, minskar bruket.

Våra samhällen måste på olika sätt uppmuntra till mer motion här en önskelista:

- Närmare till jobbet, pendling till fots eller cykel är idag bara förunnat ett fåtal.
- Nära till grönområden och tillgängliga skogspromenader. Planera samhällen med inbjudande och trygga promenadvägar
-Daglighandel i närheten där vi bor - så blir det möjligt med en kort promenad dit. De stora kedjornas prissättning måste ändras för att gynna denna icke-bilburna handel.
-Nära till skola och barnomsorg, detta gynnar vardagsmotion. Skolval med elitskolor missgynnar.

Ja, listan kan göras mycket längre, det viktiga är att vi slutar tro på individuell övertalning och sätter vår tilltro till att människor rör sig, om det förväntas av dem i vardagen och det är inspirerande, möjligt och roligt!

Huliganism i vardagsrummet

På min e-postlista  om alkoholforskning fick jag häromdagen meddelanden från forskare världen över som sökte efter forskning kring våld i nära relationer och stora idrottshändelser.

I en av studierna från Scotland fann man att den gemensamma faktorn var alkohol i skrämmande hög utsträckning, men att tillfällen med matcher mellan lagen Celtic och Rangers, peakade bland polisrapporterna om relationsvåld.

En liknande men inte lika vetenskapligt grundad iaktagelse kan vi läsa om för England där framgångarna för England i VM fått fotbollen i extremt fokus och antalet rapporter om relationsvåld ökade med ca 20 procent.

Katarina Wennstam gjorde i årets upplaga av sommar ett program som uppmärksammas mycket där hon bland annat ställde frågan om polisen inte borde prioritera våld i nära relationer i än högre grad och låta ordningsproblemen vid våra fotbollsmatcher i allsvenskan sköta sig själva, det vill säga spel för tomma läktare.

Naturligtvis talar vi om komplicerade samband med alkohol i huvudrollen, men jag vill hävda att det finns ännu en röd tråd. Fotbollen skapar problem genom sin extrema hävdelse av manliga ideal.

Den ensamme hjälten glorifieras, att tåla hårda tag och ge igen. Det "krigas" spelaren är en "krigare", supportrar sjunger hederssånger, gap, skrik, hot och förakt för motståndarna är regel. Språket är sexistiskt och homofobt och det hela ackompanjeras av eld och smällar.

Några exempel på käcka sånger:
En råtta svart och gul,
fy fan vad han är ful,
fy fan vad vi hatar aik,
fy fan vad han är ful.   (Djurgården)

Vad för jävla pack är ni?
Vad för jävla,
vad för jävla,
vad för jävla pack är ni? (Djurgården)

I våran borg
i våran stad
slår våra hjärtan för Sveriges största lag
trots alla lagar
och alla hot
så kan de aldrig släcka vår passion  (AIK)

Vi hatar alla lag, vi hatar er
vi kommer från stockholm stad så passa er
vi ska krossa alla lag i vårat land
för vi e AIK vi e AIK  (AIK

Fler exempel är lätta att hitta på nätet.

Och det finns på alla nivåer även bland små barn, föräldrar skriker och hotar unga domare i tonåren så de får låsa in sig eller fly orten.

Som det ser ut nu tycker jag samhällets stöd till detta är mer än tveksamt.

Lösningen - för en gång skull tror jag på en top -down-lösning. Det vill säga de stora klubbarna måste ta första steget och se till att visa var skåpet skall stå. Svenska landslaget gjorde en sådan när de tog ställning mot rasism vid årets VM. Tona ner kampen och vrid upp det fantastiska med fotboll - att människor tillsammans i lag kan uträtta storverk.

Folkhälsa och symboler

För nära tio år sedan besökte jag nationalgalleriet i Prag. Ett gammalt 1800-talshus med hur mycket att se som helst. Precis när vi kom in var det dags för dagens första visning, så vi hakade på den.

Guiden var en entusiasmerande person som gjorde den har guidningen som ett slags examensprov. Hennes kollega iakttog varje steg hon tog och uppmärksammade varje stavelse. Då och då for en anteckningsbok upp och en notering gjordes. Jag tror att alla i gruppen följde det spelet i varje fall till en början, men sedan tog guidens budskap helt över. Hon ville visa oss hur religös symbolik och koder följt med i konsten genom århundradena. Tyvärr glömde jag sakinnehållet i detta efter något år. Det handlade om klara färger rött och blått. Upplevelsen, bilderna stannade kvar och vi har ofta diskuterat den här färgmystiken när vi sett konst efter detta. Jag tror att guiden fick godkänt i sin examen. Det borde examinatorn har förstått av publikens begeistring och varma applåd när visningen var över.

Så en kväll när jag såg sista avsnittet av den danska serien Herrens vägar, kom det här med symboliken tillbaka. Jo det var väl grundat före. Fotografen till serien hade i scen efter scen lagt upp bilder som vore de kopior av 1600-talsmålningar. Såå vackert illustrerat i en djup serie om en prästfamiljs relationer.

Till bilden i början av den här bloggen. Här ligger prästfrun sida vid sida med sin son. De berättar för varann om sina livsval. Hon som genom hela seren försökt hantera och jonglera med alla möjliga slags mänskliga problem och glädjeämnen, hon som så levande tagit sig an det som kom i hennes väg, hade nu kommit fram till att hon måste ta en väg bara för sin egen skull. För sin egen lycka.

Han, sonen, förundras först av hennes val, men förstår och stödjer att så måste det bli. Han har gjort sina val och försonats med en andlighet som han fötts in i men själv måste finna sin väg för. Präst var den ärvda och bestämda,  buddist blev hans egna val.

De ligger där sida vid sida i en av slutscenerna. Deras karaktärer skildrade med fantastiskt skådespeleri, men också med en religös färgsymbolik. Grått och svart, men också blått och rött. Blå för det mänskliga, rött för det gudomliga.

Ja så är det med kultur, man förstår danska familjedramer på ett djupare plan och njuter av att se denna symbolik när den händer. Det gör inget om det bara var en tillfällighet och min egen tolkning av regissörens och fotografens avsikt med denna bild.

Folkhälsan, var kommer den in? Jo, man mår gott av sånt här. Mycket och länge.

Herrens vägar kan ses ytterligare några veckor till 11 juli är sista chansen

Vi strör ut något - för att vi måste

Så har årets, eller egentligen förra årets folkhälsorapport publicerats. Det är i stort sett en upprepning av rapporterna de senaste tre, fyra åren. Samma saker som orsakar ohälsa kvarstår eller ökar. Inkomstskillnaderna ökar. Levnadsvanorna förbättras, men inte för alla, de med lägst utbildning halkar efter.

Rapporten inleds med att målet är att hälsoklyftorna skall slutas, men stannar där.
Det är lite symtomatskt att rapporterna bara blir kortare och kortare år från år. Uppgivenheten för att inte säga  ledan när det gäller initiativ för folkhälsan från Folkhälsomyndigheten skiner igenom alltmer. Man frestas citera en klass högstadieelever när vårsolen skiner fram - får vi gå snart?

Så varför inte - ge någon annan ansvaret för folkhälsan. Trodde aldrig att jag skulle önska tillbaka Folkhälsoinstitutet, men det gör jag nu. För det här duger inte!

Så har vi svängt in på upploppet för ett tobaksfritt Sverige!

Så kom den då, tobaksutredningen. 511 sidor text och lagtext i början. Och det är ord och inga visor inom denna mångordiga ram. Staten har bestämt sig, eller låtit sig bestämmas över av EU:s tobaksdirektiv och den utveckling som pågått länge.

- Tobaksbruk skall avnormaliseras. Det sägs, när bara en tiondel av befolkningen plågas av sitt beroende att röka varje dag.  I praktiken är rökning avnormaliserad redan nu. Och därmed är det demokratiska kravet uppfyllt, att inte köra över en större andel av befolkningen.

Hälsoeffekterna är alltför uppenbara, så unga människor måste hindras från att börja och de som håller på, stödjas i att minska sin konsumtion och inte minst av bekvämlighetsskäl, sluta de också.

Så vad föreslås då? Ett nytt inslag är att licensiera tobaksförsäljning. En försäljning som dessutom bör ske dolt, ingen skall utifrån kunna se de åtråvärda paketen. Paketen skall göras neutrala i sin utformning, rökning förbjuds på ytterligare några ställen som uteserveringar och busshållplatser.

E-cigarretten åker med på tåget och får samma regelverk som den brinnande kusinen.

Det riktigt stora i det här sammanhanget är dock skärpningen i regeringens syn på ungdomar och tobaksbruk så som det beskrivs i den nya ANTD-strategin. Där har man förstått att det för ungdomar handlar om att aldrig börja röka. I förra strategiskrivningen hette det att debutåldern skulle skjutas upp. Som om ett livslångt beroende och ombyggnad av hjärnan var något man bättre kunde stå ut med om starten skett efter myndighetsåldern? Det nuvarande synsättet är naturligtvis rimligare.

Och visst är allt detta bra! Äntligen får vi en regelsamling kring tobak som om den genomförs konsekvent minimerar rökningen.