20 september 2006

Var är äppelknyckarna?

I min trädgård finns det fyra stora, gamla och
klättervänliga äppelträd. På två av träden är det
gott om äpplen i år och den ena sorten är riktigt
god. Vårt hus ligger ganska nära en skola och det
är en mörk och fin trädgård att smyga i på höstkvällen.

Men var är äppeltjuvarna? Jag har inte sett en
enda 10-12 åring smyga omkring tomten vare siig
på kvällen eller dan. Inga avbrutna grenar, ingen
försvunnen fallfrukt, fast vi lade upp en hel hög
med fina äpplen på trädgårdsborde häromdagen.
På 60-talet var jag själv i branschen. Vi hade
järnkoll på frukttillgången i grannskapet och
kunde ta oss ganska långt per cykel för att hitta
päron och plommon att variera kvällsdieten med.

Bäst äpplen hade de trädgårdar med den ilsknaste
gubben. Kanske var det spänningen som gav frukten den där extra aromen.
En söndagseftermiddag skulle jag och min morbror
skatta sadelmakarens träd på lite söndagsgodis.
Vi hade spanat en stund och gav oss sedan över
staketet. Sadelmakarns äpplen var de största i
byn, inte så värst goda, men de var en utmaning att komma över.
Mitt under våra försök öppnas dörren och ut
stormar sadelmakaren själv. Min morbror hävdar att
han hade en yxa i handen, men det tror jag inte
på. I vilket fall som helst tog gubben vägen om
staketet, så den reträttvägen var avskuren och
vår flykt fick ske åt andra hållet. Mot
plåtslageriet.

Problemet var att det var en mur
och sedan en avgrund på ett par meter ner till
plåtslageriets lager. Men rädslan gav mod och vi
hoppade bägge två ner bland de nya lufttrummorna.
Trummorna kom i rörelse och det var ett hav av
nygalvaniserad plåt som rörde sig runt om oss
under ett öronbedövande dån som nog hördes ända
till grannbyn. Vi slog oss nog, men det har jag glömt för vi kom undan.

Men som sagt här i trädgården finns inga barn som
vill dryga ut kosten med lite frukt. Jag tror jag
vet orsaken: De har pengar och möjlighet till
annat godis. Det som finns i videoaffärn och som
kostar sisådär sju kronor hektot. På min tid fick
man en krona i veckan som spenderades på 20
lösgodis i kiosken. Det var lika lättätet som nu
och varade vid pass en timma om man sög på
karamellerna istället för att tugga.
Nu får man mycket mer godis. De påsar jag ser
barnen bära ut när jag då och då hyr film är på halvkilot och mer.

Dessutom tror jag att de importerade äpplena från
sydamerika med sin standardiserade svaga
äppelsmak har gjort att man inte längre
uppskattar den inhemska fruktens kraftigare arom.
Ända sedan späd ålder har barnen vants vid
utsmetade, mesiga smaker i barnmat och färdiglagade rätter.
Tänk om de bara fick uppleva den arom och sötma
som ett nypallat äpple avnjutet i den
egenhändigt byggda skogskojan ger, i samvaro med kompisarna och höstmörkret.

1 kommentar:

Sara Blanck sa...

Jo, det ligger nog en hel del i dessa tankar. Godis är alldeles för billigt och spänningssökande har ändrat skepnad.

Eller är det så att det är brist på sura gubbar?