Att gå i skogen och folkhälsan

”Den som tvingas ut i vildskog

ser med nyfödd syn på allt,

och han smakar tacksam

livets bröd och salt.

(Ur Karin Boye, Du skall tacka)

Skogen och naturen var en gång den enda resursen för folkhälsan. Här fann människor skydd, ved, och mat för sig själva och sin boskap. Och skogen har fortfarande den funktionen, men vi hämtar det vi behöver för överlevnad på fler platser både nära och fjärran nu för tiden.

Skogen behöver inte oss, men vi behöver nog den? När vi som bor i städer och tätorter kommer ut i skog och natur känner vi ro. Tystnad samspelar med vindsus, ljud av rinnande vatten, fågelkvitter. Färgskalan så väl avstämd, dofterna så varierande.

Har du hittat ditt ställe, din plats dit du och dina närmaste kan återkomma. Varje dag eller varje vår. Platsen du känner så väl, men som alltid bjuder in dig till något nytt bara du ger den tid och uppmärksamhet?

Har du hittat känslan, upplevt skillnaderna i värme, fukt, doft? Låt oss gå en bit längs stigen. Känner du att du närmar dig ett fuktigare område, en lite kyligare vindpust skvallrar i förväg om en mossbeklädd stensamling. Gå närmare och visst i allt det gröna speglar sig himlen i liten bäckfåra som ringlar sig fram?

Fortsätt! Bara några meter längre bort, en helt annan doft och känsla. Torr solvärme över ett tunt lager av barr på stenhällen. Sätt dig på en sten och låt höstsolen värma dig. Låt tankarna ringla iväg. Dofterna och värmen i kroppen för dig tillbaka till barndomens äventyr i skogsdungen.

Eller söker du det du inte sett och känt? Vad finns där bakom? Efter någon timmes strövtåg, eller tuff vandring i backig terräng öppnar sig en glänta eller sluter sig skogen allt tätare. Kan du stanna upp och beundra en utsikt, eller kommer du inte längre, måste vända om? Är naturen trots allt din överman och du måste ta en omväg?