Lärarnas riksförbund och RFSU kräver på debattsidan i dagens DN att sex- och samlevnadsundervisningen måste förbättras. Främst krävs utbildade och kunniga lärare anser man.
Det är nog gott och väl med detta, men jag tror samtidigt att skolornas lärare aldrig kommer att klara detta helt och hållet själva. Skolans inre struktur förhindrar detta. Det finns så många andra områden som prioriteras.
Och för att det skall bli riktigt bra så krävs nog fler som kommer utifrån och som tar på sig denna uppgift. Några exempel på sådana försök fanns i Malmö förut, jag vet inte om de finns kvar. Läkarstudenter har bedrivit något de kallar Kärleksakuten där de gått ut och bedrivit undervisning och diskussion.
Genom att anlita utomstående kan man få professionell kunskap och aktuell färdighet i hur man kan föra en dialog med ungdomar på ett bra sätt. Det kommer nog alltid att vara svårt att diskutera de här personliga frågorna med den egna läraren och för den delen också med den egna eleven. Den maktrelation som finns mellan elever och lärare kan också verka hämmande på en bra dialog. Men det viktigaste är att vi genom välutbildade utomstående också får en professionell hållning i de här värdeladdade frågorna.
Vem skulle då passa bra för den här uppgiften? På en del håll bedriver ungdomsmottagningarna sådan verksamhet, men deras resurser är oftast för begränsade. Men det finns t.ex. många nyutbildalde hälsovetare som med en mindre påbyggnadsutbildning på några högskolepoäng skulle kunna fungera väl i det här sammanhanget med sin breda folkhälsoutbildning som bas.
Dessutom krävs något annat som skribenterna i DN inte problematiserar nämnvärt, nämligen tydliga krav på skolan att detta skall genomföras. Visst det har varit ett obligatoriskt ämne sedan 1950-talet, men i de nya läroplanerna alltför övergripande beskrivet. En positiv förändring var på gång i den gymnasiereform som skulle genomförts 2006, men som skrotades av den nya regeringen. Utan tydliga krav i läroplan och styrdokument blir det inget av.
Det är nog gott och väl med detta, men jag tror samtidigt att skolornas lärare aldrig kommer att klara detta helt och hållet själva. Skolans inre struktur förhindrar detta. Det finns så många andra områden som prioriteras.
Och för att det skall bli riktigt bra så krävs nog fler som kommer utifrån och som tar på sig denna uppgift. Några exempel på sådana försök fanns i Malmö förut, jag vet inte om de finns kvar. Läkarstudenter har bedrivit något de kallar Kärleksakuten där de gått ut och bedrivit undervisning och diskussion.
Genom att anlita utomstående kan man få professionell kunskap och aktuell färdighet i hur man kan föra en dialog med ungdomar på ett bra sätt. Det kommer nog alltid att vara svårt att diskutera de här personliga frågorna med den egna läraren och för den delen också med den egna eleven. Den maktrelation som finns mellan elever och lärare kan också verka hämmande på en bra dialog. Men det viktigaste är att vi genom välutbildade utomstående också får en professionell hållning i de här värdeladdade frågorna.
Vem skulle då passa bra för den här uppgiften? På en del håll bedriver ungdomsmottagningarna sådan verksamhet, men deras resurser är oftast för begränsade. Men det finns t.ex. många nyutbildalde hälsovetare som med en mindre påbyggnadsutbildning på några högskolepoäng skulle kunna fungera väl i det här sammanhanget med sin breda folkhälsoutbildning som bas.
Dessutom krävs något annat som skribenterna i DN inte problematiserar nämnvärt, nämligen tydliga krav på skolan att detta skall genomföras. Visst det har varit ett obligatoriskt ämne sedan 1950-talet, men i de nya läroplanerna alltför övergripande beskrivet. En positiv förändring var på gång i den gymnasiereform som skulle genomförts 2006, men som skrotades av den nya regeringen. Utan tydliga krav i läroplan och styrdokument blir det inget av.
